Självräddning: komma upp i kajaken igen, på riktigt

En kantring är inget haveri; att inte komma tillbaka i kajaken är det. Metoden som håller i sjögång är den du har upprepat i väder som liknar det du paddlar i, och när ingen uppgång lyckas är din plats uppe på skrovet. Här går vi igenom metoderna, vad var och en kräver av dig och var deras gränser går.

Fönstret innan hjälpen hinner fram

Självräddning är tiden mellan kantringen och ögonblicket då någon annan tar över. Räddningsbåtarna i Sverige bemannas av frivilliga på stationer längs kusten och i insjöarna, och båten som tillkallas måste först få reda på var du befinner dig och sedan färdas hela vägen ut. Under den tiden är det du, kajaken och det du har inom räckhåll som avgör hur det går. Bland de senaste larmen hos den frivilliga sjöräddningen står allt från bogsering i en vik och motorproblem på Vättern till en observerad tom kajak utanför Vadstena. Den sista raden förtjänar en paddlares uppmärksamhet: en tom kajak är ett larm som sätter båtar i rörelse, och den syns på långt håll. En person i vattnet bredvid kajaken syns sämre. Din första uppgift efter en kantring är därför aldrig att simma mot land, utan att hålla fast kajaken.

Tre vägar tillbaka i sittbrunnen

Den första vägen går över en kamrats akterdäck. Du tar tag i däckslinan, pressar bröstet mot däcket och kommer upp hopkurad, ligger stilla en stund medan andningen lugnar sig och flyttar dig sedan bakåt tills du kan sänka dig ner i din egen sittbrunn. Metoden tål vind och svall bättre än de andra alternativen, eftersom kamratens kajak bär din vikt och du får vila undervägs. Gränsen är lika enkel: metoden upphör att finnas den dag du paddlar ensam.

Den andra vägen bygger på paddeln som stöd. En uppblåsbar boj fästs på ett paddelblad, paddeln spänns fast i däckslinan vinkelrätt ut från kajaken, och du tar dig upp över aktern med bojen som motvikt. Den tredje vägen är att klättra upp helt utan stöd, med händerna på däckslinan och benen arbetande under ytan. Den kräver ingenting extra i utrustning och desto mer i balans och armstyrka, och i sjögång blir den en möjlighet för den som är tränad och ett lotteri för alla andra.

Vilken metod håller i sjögång?

Det ärliga svaret är: den du har upprepat många gånger i förhållanden som liknar dem du faktiskt paddlar i. En uppgång som känns enkel vid bryggan på blanksvatten kan bli ogenomförbar i vind och svall, inte för att tekniken ändras utan för att varje moment tar längre tid och mellanrummen där du kan vila blir kortare. Räkna också med att uppgången bara är första steget i en kedja: pumpa ut vattnet, få på sprängskirten, ordna upp det som lossnat i brunnen och börja paddla igen. Kedjan är klar först när du sitter i en tömd kajak med paddeln i händerna och rör dig framåt. Många övningar stannar vid själva uppgången och lämnar resten av kedjan oprövad.

När ska du sluta försöka komma upp?

Frågan kan låta som att ge upp i förväg, men den förtjänar ett ärligt svar. Varje misslyckat försök kostar kraft, och kraften sinar snabbare i kallt vatten än du vill tro. När uppgången misslyckas gång på gång är rätt beslut att sluta tävla med vattnet och i stället ta dig upp på skrovet: lägg dig över däcket med kroppen så högt över vattenlinjen som möjligt och behåll greppet om kajaken. En kajak med täta skott eller vattentäta luckor håller flytande länge även med vatten i sittbrunnen, och skrovet ger dig något att hålla fast vid och något som syns. Att lämna kajaken och simma i land är sista alternativet, inte första: sträckor som ser korta från stranden blir långa i vattnet, och du lämnar ifrån dig det enda som håller dig synlig.

Radion förkortar den ensamma tiden

En VHF-radio ombord ändrar hela räkningen, eftersom nödanrop till sjöss går via kanal 16. På Sjöräddningssällskapets webbplats publiceras kustväder och listan över de senaste larmen, och bland larmen står själva anropet: VHF-radio, kanal 16. Radion ska vara placerad så att du når den utan att släppa greppet om kajaken, i förvaring som tål en kantring. Larma tidigt hellre än för sent: ett anrop som går medan du fortfarande har koll på situationen ger räddningen en position att styra mot, medan du fortfarande kan påverka den. Väntar du med anropet tills inget annat återstår har du lämnat ifrån dig både tiden och initiativet. Läs kustvädret innan du ger dig ut; prognosen avgör vilka metoder du kan räkna med om något går fel under turen.

När räddningen kommer utifrån

Den som följer larmlistan ser vad frivilliga sjöräddare oftast åtgärdar: motorhaveri, bogsering, grundstötning, sjuktransport, en segelbåt med lina i propellern. Kajaker förekommer sällan i listan, och när de gör det står det tom kajak i larmtexten. Organisationen har funnits sedan 1907 och drivs utan statliga bidrag, på gåvor, medlemskap och ideella insatser. För dig i vattnet ändrar det ingenting: båten som kommer har en sträcka att färdas oavsett hur den finansieras. Räkna därför med att tiden från larm till assistance är din tid, och att självräddning är det som fyller den.

Öva tills gränsen syns

En metod du aldrig har provat är ingen metod, bara en tanke. Nästa gång du har stilla vatten, en strand i ryggen och en kamrat bredvid dig: kantra med avsikt tre gånger, och fullfölj varje gång hela kedjan, från uppgång till pumpad sittbrunn, påsatt sprängskirt och tio paddeltag i rörelse. Den tredje gången byter du kamratens akterdäck mot bojen på paddeln och gör om allt ensam. Räkna gärna tiden för varje varv, men det som är värt att skriva ner är var kedjan bröts: vid uppgången, vid pumpningen eller när händerna inte längre lydde vid sprängskirten. Där går din gräns idag, och den är det mål du behöver träna mot.

Om Sjöräddningssällskapet

Sjöräddningssällskapet är Sveriges frivilliga sjöräddning, verksam sedan 1907, och deltar i ungefär nio av tio sjöräddningsinsatser i landet utan bidrag från staten; verksamheten vilar på gåvor, medlemskap och ideella insatser. På webbplatsen finns kustväder, nyheter från räddningsstationerna och listan över de senaste larmen.